(Hämtat ur: Kom ska jag berätta – Sagorna som lärde mig leva, av Jorge Bucay)

I ett land långt, långt borta bodde en bonde. Han var ägare till en liten bit gjord där han odlade spannmål. Och till en liten trädgård som tjänade som köksträdgård där lantbrukarens fru odlade några grönsaker som hjälpte för den magra familjebudgeten. En dag när han arbetade på sin åker genom att med egen kraft dra en enkel plog, såg han något som blänkte intensivt i den goda jorden. Misstänksamt gick han fram och tog upp det. Det såg ut som ett enormt glasföremål. Han överraskades av glansen som bländade honom när föremålet träffades av solens strålar. Han förstod att det måste vara en ädelsten och att den måste vara mycket värdefull.
För en stund började han drömma om allt han skulle kunna göra om han sålde briljanten, men efter en kort stund tänkta han att den där stenen var en skänk från ovan och att han måste ta väl hand om den och bara använda den i nödfall.
Bonden avslutade sitt arbete och tog med sig diamanten hem. Han tordes inte förvara juvelen i hemmet, så när det blev mörkt gick han ut i trädgården och grävde ett hål i jorden bland tomaterna där han begravde diamanten. För att inte glömma bort var den låg nedgrävd hittade han en gulaktig sten som lade precis på det ställe där han grävt ned diamanten.
Morgonen därpå ropade han på sin fru, han visade henne stenen och bad henne att aldrig flytta en från sin plats. Frun frågade varför den där konstiga stenen måste ligga bland hennes tomater. Bonden vågade inte berätta sanningen, för att han var rädd för att oroa henne, så han sa:

– Det här är en mycket speciell sten. Så länge den ligger på sin plats bland tomaterna kommer vi att ha turen med oss.
–
Hans fru ifrågasatte inte sin mans okända lidelse för skrockfullhet utan hittade på ett nytt sätt att sköta om tomaterna.
Det gifta paret hade två barn: en pojke och en flicka. En dag när flickan var tio år frågade hon sin mamma om stenen i trädgården.
– Den bringar tur, sade mamman och flickan nöjde sig med svaret.
En morgon när dottern skulle gå till skolan gick hon ut till tomaterna och rörde vid den gulaktiga stenen (den dagen skulle hon göra ett mycket svårt prov). Antingen var det en slump eller också för att flickan hade större självförtroende när hon gick till skolan, men provet gick jättebra och flickan bekräftade stenens ”makt”.
När flickan kom hem den eftermiddagen hade hon med sig en liten gul sten som hon placerade intill den första.
– Vad nu då? Frågade mamman.
– Om en sten bringar tur, kommer två bringa ännu mer tur, sa flickan med en odiskutabel logik.
Från den dagen lade flickan varje liknande sten hon kunde hitta bredvid de andra.
För att göra sig till medbrottsling eller bara för att göra sin dotter sällskap börjande mamman snart att lägga stenar på hög bredvid dotterns.
Sonen i sin tur växte upp med myten om stenarna som en del av sitt liv. Sedan han var liten hade han fått lära sig att lägga gula stenar på hög bredvid de andra.
En dag kom pojken med en grönaktig sten och lade den bland de andra.

– Vad ska det här betyda, unge man? Sa mamman tillrättavisande.
– Jag tyckte att högen skulle bli vackrare med ett grönt inslag, förklarade pojken.
– Inte på några villkor, min son. Ta bort den där stenen från de andra.
– Varför får jag inte lägga den gröna stenen bland de andra? Frågade pojken som alltid varit ganska upprorisk.
– Därför … Hm …, stammade mamman (hon visste inte varför det bara var de gula stenarna som bringade tur, hon kom bara ihåg sin mans ord om att ”en sten som den här bland tomaterna bringar tur”).
– Varför, mamma, varför?
– Därför att de gula stenarna bringar bara tur om det inte finns stenar i andra färger i närheten, hittade mamman på.
– Det kan inte stämma, svarade sonen. Varför skulle de inte bringa samma tur om det finns andra stenar i närheten?
– För att … hm … ah … stenarna som bringar tur är väldigt svartsjuka.
– Svartsjuka? Upprepade pojken med ett ironiskt leende. Svartsjuka stenar? Det här är löjligt.
– Hör här, jag känner inte till stenarnas varför och varför inte. Om du vill veta mer får du fråga din pappa, sa mamman.
–
Hon gick ut för att göra andra saker, men inte utan att först ta bort den inkräktande gröna stenen som pojken hade burit dit.

– Pappa, varför är det bara gula stenar som bringar tur? Frågade han så fort han kom inför dörren. Och varför inte de gröna? Och varför bringar de gula mindre tur om det finns en grön i närheten? Och varför måste de ligga bland tomaterna?

Och han hade fortsatt att fråga utan att lyssna om inte hans pappa hade lyft handen för att han skulle sluta.

– I morgon, min son, ska vi gå ut till åkern tillsammans och då ska jag svara på alla dina frågor.
– Varför måste jag vänta … ? Ville pojken veta.
– I morgon, min son, i morgon, avbröt pappan.

Mycket tidigt morgonen därpå närmande pappan sig pojken, han väckte honom ömt, han hjälpte honom att klä på sig och tog med honom ut till åkern.

– Hör här, min son. Jag har inte berättat det här förrän nu, för jag trodde inte du var mogen att veta sanningen. Men idag tycker jag att du har vuxit upp, att du är en liten man och är redo för att få veta vad som helst och bevara en hemlighet så länge det är nödvändigt.
– Vilken hemlighet, pappa?
– Jag ska berätta för dig. Alla de där stenarna ligger bland tomaterna för att markera ett speciellt ställe i trädgården. Under all de där stenarna ligger en diamant nedgrävd, det är familjens skatt. Jag ville inte att de andra skulle veta om det, för jag trodde att de inte skulle känna sig lugna. Nu när jag delar hemligheten med dig är det från och med idag du som har ansvaret för familjens hemlighet. Någon dag kommer du att få egna barn och någon dag kommer du att veta att någon av dem måste informeras om hemligheten. Den dagen skall du ta med dig din son långt från huset och berätta sanningen om den gömda diamanten, precis som jag berättar den för dig idag.

Pappan kysste sin son på kinden och fortsatte.

– Att bevara en hemlighet innebär också att veta när stunden är inne och vem som är värdig att få reda på den. Tills den dagen kommer då du ska göra valet måste du låta alla de andra familjemedlemmarna, alla de andra, tro vad de vill om de gula, gröna eller blå stenarna.
– Du kan lita på mig, pappa, sade pojken och sträckte på sig för att se äldre ut.

Åren gick. Den gamle bonden dog och pojken blev en man. Han fick också barn och bland all dem var det bara en som stunden var inne fick veta hemligheten om diamanten. Alla de andra trodde på turen som de gula stenarna bringade.
År efter år, generation efter generation samlade medlemmarna av den där familjen stenar i husets trädgård. Det hade växt upp till ett stort berg av gula stenar, ett berg som familjen dyrkade som det vore en enorm och ofelbar talisman.
Bara en man eller kvinna i varje generation var förvaltare av sanningen om diamanten. Alla de andra dyrkade stenarna … .
Tills den dag, ingen vet varför, när hemligheten gick förlorad. Kanske dog en far en hastig död. Kanske trodde inte en son på det som berättades för honom. Sant är att från den stunden fanns det de som fortsatte att tro på stenarnas värde och det fanns också de som ifrågasatte den där gamla traditionen. Men aldrig mer var det någon som kom ihåg den gömda diamanten …